Slug. Mer eller mindre.

Bak och lite sömn ligger på tapeten.
Och idag ska M bokföra. Det är lite som
att ge mig ett strykjärn.
Gud vad det stönas och stånkas!
Men har man inte lagt ett papper i ordning på hela
året får man skylla sig själv. Hur svårt är det liksom?

Har fått hybris över trädgården (läs: skogsängen)
och ska köpa jord idag, köpte krattor igår.

Fördel: Jag tänker skita i inomhusningen. Damm och bak kan
göra vad det vill. Fast först ska brödet bakas.

Puss

är Jitterbuggare.
Eller vad de hette. Barnen fick välja i receptboken.

Nu funderar jag på potatisland.
Jag rensar inte i trädgården.
Alls.

Vi har ju ved.
Och vi säger alltid det är min ved, jag har inte rört ett finger med den.
Så mitt land kan ju kanske fungera på samma sätt?
Mitt land.

Finns det ngn bok av typen trädgård för dummies?
 

är väl att dra det lite väl långt
men jag vet inte om jag presenterat er för Lola?

Det här är Lola.


Lola har funnits i mitt liv i många år, först hängde hon över
sängen i Ms sovrum, sen fick hon flytta till en annan vägg
när vi inhandlade en ny tavla men hon har liksom ändå alltid funnits där
med sin jävla midja och schyssta tuttar.

Nu har jag hängt Lola i sovrummet igen och nedanför står min fåtölj
jag sitter och ammar i.
Igår snurrade jag på fåtöljen och såg att Bejbis ögon satt kvar och jag vänder på huvudet och inser
hon tittar på Lola. 
Inte konstigt med dom tuttarna!
Så nu tittar både pappa och bejbis på samma kroppsdelar men för olika
ändamål.

Lola bakar inte, annars vetifan hur långvarig jag hade blivit.

bakas det mer bullar.
Annan sort.

Vid 11 var vi klara med bullbak, städning, tvätthängning
och barnbad.

Men var ligger felet?

Det där med att komma ut mer...jag vet inte...
Stäng in mig i ett fem*fem m rum en vecka så är livet rätt
skönt!
Jag är så glad att vara hemma och pussar på barn och vuxna
och har slagit slint helt, idag bakar vi nötkakor, chokladcigarrer,
nötrutor och bullar.
Vad hände?
I dont bak. Alls.
Bröd möjligtvis.

Men vi har ju en frysbox att fylla så jag tänkte konkurrera ut köttet.

Hursomhelst.

Idag ska jag till Kalmar och ge en tackpresent till personalen på Barnavd.
De är fantastiska. Bejbis kunde inte fått bättre vård och vi inte bättre bemötande.
Om alla som jobbade inom vården vore så.
Kan bara relatera direkt till BB, vilka trista människor. Okej, inte alla. Men många.
Med en sättasigöverattityd som triggar min obstinata sida gör att det inte alltid slutar bra. Folk
ska ge fan i att tro de kan tala om för mig hur jag ska göra i situationer jag bemästrar alldeles utmärkt.
Det handlar ofta om sättet de uttrycker sig på. "Du får inte.." "Du kan inte.." "Vi släpper inte iväg dig fören.."
väcker det unga och arga (inte lika charmigt vara gammal och arg) och jag blir verbalt väldigt tydlig med min
självständighet och måste göra tvärtom av princip. För att jag kan liksom.

Ja men skit i det, det var ju personalen på barn jag ville rosa! Det är en härlig stämning (hur de nu orkar upprätthålla en sådan bland alla allvarligt sjuka barn) på hela avdelningen och dessutom har de begåvats med en synnerligen torr humor som passade oss perfekt.
Den som satt ihop den personalen måste skatta sig lycklig.

Lägg då till att vi inte ens fick gå ut och hämta kaffe i korridoren under en veckas tid så det var verkligen 24/7.

Iallafall.

Här snöar det som en kastrull. Och blåser som ett helvete.
Men vad gör det när vi är hemma?

Nu vaknar det lilla RSviruset där nere.

Puss!

Dom stora barnen sover, det lilla somnade just om.
Jag är S.J.Ä.L.V!!! Då kan man välja om man ska duscha, läsa,
ringa el data. Jag datar, de sensate dagarna har jag bara kommit åt den med en bejbis på armen.

Igår när jag frispelade som mest över att vi aldrig blir friska, bar bejbis på armen, gav mellanmål
till de bråkandes äldre varianterna, höll dammsugaren i andra armen, gjorde köttbullssmet och en halvdrucken
kopp kaffe stod på lut på köksbänken, irriterade över jag inte kommer i mina kläder, är ful i håret och är blek och att jag inte har något liv, då, just då ringer min svägerska men jag kunde bara inte svara för jag tänkte hon ville umgås med alla barnen.

Jag är inte slug.

Jag insåg ju att jag är sjuk i huvudet som inte tar chansen då när det bjuds. Men icke, det är så mycket måsten som
måste fixas och blabla bla, och när jag går där med bejbis och dammsugaren och har de stora joggandes runt i det aldrig sinande tjafset och svär över min dubbelmoral ringer det på dörrjäveln också och det är vår närmaste granne (som försökt få kontakt med oss ett flertal gånger) som kommer över med sina hundar och barnvagn (hon fick en son en vecka efter mig) och jag frågar den där frågan om kaffe och hon tackar ja. (Fan också!!) Sen fikar vi, sen går vi ut och går med hela karnevalen och det slutar med att hon övertalat mig komma och hjälpa henne rida hennes hästar.
När den tiden nu ska hittas.
Dessutom är de westernskolade och jag är som bekant engelskskolad och det kommer antagligen sluta med sken och jag bryter lårbenshalsen och sen ska jag göra allt ovan med stelgipsad höft också!
Det närmsta jag kommit westernridning är Ulrikas westernsadel hon iklädit Åvik i när jag var på visit.
(Och vad jag minns var jag bakfull dagen efter också, om det berodde på sadeln eller inte vill jag låta vara osagt, men det är inte uteslutet..)

Och sen är jag faktiskt osocial och de (hon och hennes man) är översociala så jag vet inte om det är vidare smart, varken M eller jag är jättesugna på att umgås jämt (och jo, de kommer knackar på ofta).

Hursomhelst.

Vilka PROBLEM vi har här i skogen!
Nu vaknar Bejbis. Och de stora.
Nu vare fredag!

Hejpåer



(I pappas säng. Notera spyan på kudden. =) )

Är snart grön.
Rappa på lite våren.







Har fullt upp med sjuka barn (som fått hostmedicin med morfin, är enormt
sugen hälla i mig hela flaskan själv även jag inte hostar), trött man (stackars) och
ett ständigt städkrävande hem.

Men annars äre fint.

96 steg är det till soptunnan.
192 steg tog jag utomhus igår.

Jag kommer snart spricka, på många sätt.

När man tröttnar kan man låta barnen fylla i blommorna med
kritor.

gjort kroppkakor.
Första och sista gången.
Helvete vad kladdigt.

Här i småland äter man dom gråa,
de är skitäckliga så jag har gjort äkta
Stockholmska men med egen touch.
Vetemjölet tog nämligen slut så jag
piggade upp dom med rågsikt.

Här på landet är vi innovativa.
Produktinnovation tror jag det kallas
(har varit hemma för länge).

Nu puss på Bejbis.

Satte in kaffekoppen i kylskåpet
istället för micron i morse.

Jag behöver sova.

Miss Piggy är inte beskrivande nog.
Det är Selma däremot.
Hela Lilla Fridolfkonceptet stämmer här hemma, både praktiskt
och utseendemässigt.
Jag är inte så välfriserad bara.



        

mina vakna nätter ihop med Bejbis (det här håller på att bli en mammablogg, men som
ni förstått träffar jag inte många andra än just barnen. Och M. Fast jag har lovat inte skriva om honom. Så jag skriver inte om honom, M. Jag stryker över det så ni inte vet vem jag menar...) så har det tjatats om ett amningste som kan hjälpa till med mjölktillgången. Nu har jag mjölk och det verkar som hon bara inte ids äta sig mätt utan somnar (åh vilken skön bejbis, jag skulle också vilja somna mitt i maten) mitt i liksom.

Kan det bli värre. Nån tänker ut att ; Ja! Vi blandar kanske det äckligaste som finns, fänkål och anis, det låter spännande och nyttigt. Och sen för att göra det ännuvärre (när man inte tror det går) toppar vi det med kummin!
Men jävlar vad illa det smakar!
Hade jag mjölk innan har jag det inte nu, det här sk avkoket får brösten att vända sig inåt!
Fy fan.

Nähätack.

Sen läste jag nånstans att det också skulle öka aptiten. Hos MIG!
NÄHÄDUTACK!

Jag kommer se ut som Miss Piggy i dom där skorna om jag inte slutar äta
den där förbannade chokladen.

Nåväl.

Igår kväll/natt väckte jag M och framförde att om "det" som rör sig i hallväggen inte flyttar ut väldigt snart gör jag det.
Och visar sig "det" inne (jag tyckte jag hörde "det " på golvet) klär jag bara på Bejbis och mig och sätter oss i bilen
och åker. Skitäckligt och irriterande. Betalar "det" hyra? Nej.
Kanske ska sätta ut det där avkoket, "det" lär inte höra av sig igen.

Snart är det ju vår! Det kräver minst två par nya skor.
Sen hur dom funkar här i lervällingen vetifan.
Jag får sitta på farstubron och se snygg ut.
Ser inga problem med det iofs...

LÖJLIGT vilken dålig kondition jag har.

Jag smygbloggar.
Plockar officiellt ur diskmaskinen alt ammar.

Jag hade fel.
Anders var grym!
Skit i det var hans ledord.
Jag gillar sånt.
Skit i det.

Och så var han ju man.

Mina äggstockar har kickat igång igen och ger
mej mensen från helvetet och jag tillhör de 1-2% som
inte skyddas av amningen.
Vilken förvåning...

Varför är det inte den delen av kroppen som bränner fett som är
lite aktiv och inte fortplantningsorganen?
Gud, varför är det så?

Jag var antagligen den gladaste personen på
sjukhuset. Se folk, tala med folk (även om det är uttråkade
undersköterskor) och veta att det finns ett liv utanför hemmet
fick mej att glänsa.

Nu måste jag nog dra mej tillbaka, jag behövs så att säga.

Tills dess mina vänner!

står lite still.
Inte mitt fel! På vägen hit finns det så många måsten
och behov så jag kommer inte till datoren.

Jag kom överrens med mej själv om att M idag skulle få grilla revbenen jag tog ur
frysen och dränkte i vitlök. Lite kyla har ju aldrig hindrat ngn tänker jag.
Sen kom regnet. Sen kom snön.
Vildsvinsrevben i ugnen funkar det också.

Och i morgon ska jag träffa Dr gynekologen Anders.
Anders.
Jag har svårt för manliga gynläkare, jag vet inte men jag känner mej
inte helt tillfreds över att dra av mig brallorna och fläka upp mig i stolen ens för en kvinna
och en man som valt det yrket får mej att känna mej olustig men det kanske säger mer
om mej än om honom, jag vet inte. 

"Hejhej, här är min muff. Ta i hand känns väl fånigt? Du ska ju liksom ändå köra upp
den i mina intimare delar så det är väl bara att penetrera problemet så att säga."

Okej det där sista var väl onödigt men jag är inte nöjd med Anders. En Andrea hade
känts bättre, en kvinna kan ju liksom relatera lite mer... Men jag måste dit. Jag blöder. Nej förresten, jag BLÖDER.
I fem dagar har det forsat. Och jag fick idag en ny upplevelse när jag
skulle handla bindor. De finns med doft. Men varför?!
Jag vill inte ha nån luktandes mellan mina ben när jag blöder? Ska man skreva
i soffan på kvällen och sända ut lite kamomilldoft till sin man?
Så sunkig iaf jag känner mig när jag blodar hjälper inte lite parfymerade bindor.

Nåväl.

I got to amma.


(så här är lite som jag känner mig fast hon är mer nöjd, hon blöder
antagligen inte)