Slug. Mer eller mindre.

Det där med att komma ut mer...jag vet inte...
Stäng in mig i ett fem*fem m rum en vecka så är livet rätt
skönt!
Jag är så glad att vara hemma och pussar på barn och vuxna
och har slagit slint helt, idag bakar vi nötkakor, chokladcigarrer,
nötrutor och bullar.
Vad hände?
I dont bak. Alls.
Bröd möjligtvis.

Men vi har ju en frysbox att fylla så jag tänkte konkurrera ut köttet.

Hursomhelst.

Idag ska jag till Kalmar och ge en tackpresent till personalen på Barnavd.
De är fantastiska. Bejbis kunde inte fått bättre vård och vi inte bättre bemötande.
Om alla som jobbade inom vården vore så.
Kan bara relatera direkt till BB, vilka trista människor. Okej, inte alla. Men många.
Med en sättasigöverattityd som triggar min obstinata sida gör att det inte alltid slutar bra. Folk
ska ge fan i att tro de kan tala om för mig hur jag ska göra i situationer jag bemästrar alldeles utmärkt.
Det handlar ofta om sättet de uttrycker sig på. "Du får inte.." "Du kan inte.." "Vi släpper inte iväg dig fören.."
väcker det unga och arga (inte lika charmigt vara gammal och arg) och jag blir verbalt väldigt tydlig med min
självständighet och måste göra tvärtom av princip. För att jag kan liksom.

Ja men skit i det, det var ju personalen på barn jag ville rosa! Det är en härlig stämning (hur de nu orkar upprätthålla en sådan bland alla allvarligt sjuka barn) på hela avdelningen och dessutom har de begåvats med en synnerligen torr humor som passade oss perfekt.
Den som satt ihop den personalen måste skatta sig lycklig.

Lägg då till att vi inte ens fick gå ut och hämta kaffe i korridoren under en veckas tid så det var verkligen 24/7.

Iallafall.

Här snöar det som en kastrull. Och blåser som ett helvete.
Men vad gör det när vi är hemma?

Nu vaknar det lilla RSviruset där nere.

Puss!