Slug. Mer eller mindre.

Senaste dryga veckan i korthet:
Mina pantyhose gick isönder när  jag jobbade sist. Normalt hade jag ju skrivit erotikdödare, men just de här är faktiskt rätt kul! Ska fix bild. Amatörjag har ju både vant mig av gå i högklackat och i nylonbyxor så slet sönder brallorna och har ont i fötterna. Så går det när man är hemma på landet för länge.
Tack L8 som stack handlade nya.

Har fö ett jack i övre delen av pannan, fick en jävla traktordörr uppflygandes i huvudet.
Jävla bonnläppar som inte stänger dörrarna. " Du kanske kan titta upp när du går" Sa M.
Men fuckoff sa jag och höll på att svimma av smällen.

Var ute på långtur med barnen på häst och jag, jag fick gå. Upp och ner för steniga höjder och genom vilda körsbärshagen och fram kommer vi till en långlång spikrak gräsbevuxen väg omgiven av hassel som gick ihop över huvudena på oss. Ponnysarna taktade hetsigt och jag fick hålla i, de hade fallit i grav galopp om jag släpt. Själv fick jag grava abstinensbesvär och måste nu fix häst.  Lucia kommer så fort jag orkar hämta. Jag orkar! Men jag vet det finns risk för lårbenshalsbrott i vårglädjen. Men snart. Den där vägen står och skriker på mig i sin ensamma rakhet.

Den här veckan skolar jag in Himpansungen på dagis och som vanligt (jag vet, Jag VET. JAg VEEEEEET.) kräks jag (mentalt) av dagislokaler och får ilningar av äckel av alla basilusker som frodas där inne bland allt snor och otvättade händer. Numer ska man vara närvarnde tre hela dagar och sen bara tjipptjipp lämna fjärde dagen.
Inte min melodi. Vad hände med korta stunder och korta frånvarotider av vuxen som smyger undan?
Dessutom förundras jag av tanken att de som arbetar som dagisfröknar (jaja förskolelärare då) lämnar sina egna barn på annat dagis och sen åker och tar hand om andras ungar. Jag kan bara inte haja det.
MEN givetvis är vi ju tacksamma för det och de verkar vara bra där hon ska gå. Men ändock känns det fel lämna sina barn (i det här fallet bara ett) på ett ställe jag själv får använda hela min självbevarelsedrift (no comments) för att kunna uthärda vistas på några timmar.
Känns inte bra. Och betänk då att detta inte är mitt första barn, det borde vara enklare den här gången. Och kanske är det det då vi nu vet hur allt det praktiska funkar och man är mer laidback men ändå!!

Hursomhelst.

Nu måste jag gå och fylla på vatten till hästarna. Sen dagis.


Jo men också! Vi var på Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig somhelst" i torsdags, Lotta och jag. Och om ni bara förstod en bråkdel över hur bra det var skulle ni göra allt för att få tag på biljetter.
Ingen överdrift, snarare en underdrift. Det var fantastiskt!

Hinner inte leta mer men HÄR kan ni läsa om det hele. Och HÄR.
Och HÄR.
Puss!