Slug. Mer eller mindre.

Fuck vad vi är sjuka hela jävla tiden, dessa förkylningar tar knäcken på vilken sk planering som helst.

Nu är vi tillbaks på inhalationsstadiet igen, de större avkommorna kommer hem med nya snorsjukor från smitthärden Skolan. Jag hatar folk som skickar sina sjuka barn till institutioner såsom skola, dagis, förskola osv osv och går till jobbet med inställningen "de får ringa om det blir värre". 
Ju högre upp i samhällsskicket man kommer ju nonchalantare inställning till sina sjuka barn. Jobbet framförallt!
Fördomsfull? Jag? Som fan! Jag minns inte i vilken tidning det var men de ställde frågor till ledande politiker och annat högt uppsatt folk hur de gjorde när deras barn var sjuka och alla, ALLA, svarade att de lämnade på dagis även barnen hade feber. Alltså ärligt talat. Hur kan man leva med sig själv? 


Gud så bitter jag låter, det är jag inte. Eller jaja, det är jag ju men inte på det här. Jag är tacksam så länge vi slipper ligga inlåsta på Hukhuset och/eller bli begåvade med magsjuka.
Tack för det! Hemma bäst och helst inte böjd över en toalettstol.

However.

Nu ligger vi efter med allt och jag som skulle börjat jobba i tisdags har skjutit massor framför mig och nu är det bara en enda röra av allt och då jobbet inkluderar lördagar blir det ju liksom bara söndagen kvar att göra "allt det där". Veden. Hundgården. Vårat avloppssystem som måste grävas upp och om. Trappräcket.
Tre av ovan saker görs inte i en handvändning precis och med fulla jobbveckor blir det knappt.

Jag blev trött.



Och hästeriet? När ska jag få hästa? Va?
Jag måste antagligen bli hemmafru trots allt.
Ska samtidigt skaffa barnflicka, trädgårdspillare, städerska och poolskötare.


Har förövrigt jordens kanske mest skrämmande tights på mig.
'Ringring' -Hallå?  -Åttiotalet vill ha sina brallor tillbaks.
Ärligt.
Jag känner mig så ute så jag måste vara på.
De är helt nya så det kan inte vara antikvärde på dom ens.
Jag tvekade när jag köpte dom då jag bara för några veckor sedan rått skrattade
åt en, låt mig säga kvinna för att inte uttrycka mig illa, butiksinnehavare längre ner på gatan
när hon klev runt i ett par storblommiga tights som nån kvarleva från -87.

Mina lår dallrar av skam.

(Min mage av tacksamhet för slippa bli inträngd i mina jeans, sprängde gylfen på mina favoritjeans förra veckan. M frågade snabbt "vad var det?" åt lätet. Jag satt kvar stilla och svarade "inget". Nån gräns på förnedringen får det ju finnas.)