Un año bueno
Ja alltså.
Det HÄR inträffade för ett helt år sen. Det känns lite kluvet.
Känns som en evighet sen samtidigt som tiden har gått så jävla fort.
Sanden i timglaset ökar hastighet i fas med åldern. Skrämmande.
Det har hänt så mycket det här året och det har varit väl intensivt.
Renovera och flytta i samband med födsel och högsäsong på året i jobb är väl ingen hit,
men vissa saker styr man inte över (hantverkargubbar tex). Den här julen har ju varit avsevärt lugnare.
Det är skönt ha ngt jämföra med.
Och tänker jag på den här tiden, 11.08 förra året var det exakt två timmar tills Bejbis (numer under namnet Himpansungen då Bejbis är förlegat när man är ett år) skulle, som M säger, pluppa ut. Just det där pluppet måste jag ha missat då hon fastnade i utgången så att säga. Han är lite ute på tunn is där.
Hörde på radion för ett tag sen en man, som appropå säga fel sak vid fel tillfälle, berättade om när hans första barn skulle komma ut i världen efter fem timmars värkarbete säger högt att "det där gick ju smärtfritt".
.....
Han var ju inte jättepopulär hos sin fru (förståligt) men han hade föreställt sig dygn av lidande men det blev så fel när han skulle uttrycka det.
Iallafall.
Här har vi nyårat i lugn och ro med en Champagnechateauvadåkostarskjortanochhalvabrallan (smakar inte gott ändå) och inte smällt en raket. Fördel att bo på landet där alla inom miltals radie har djur och alltså inte pangar.
Vi har en lo som smyger omkring i trädgården på nätterna vilket jag tycker är trevligt, jag gillar lokatter. Jag har haft förmånen träffa två stycken hittills i mitt liv. Jag träffar hellre lo än varg. Fast hellre varg än gris. Jag gillar inte grisar. Ja de vilda svinen alltså. Jag kan inte äta det längre heller, har förätit mig. Jag längar efter älgkött! Och allt som finns i frysen är vildsvin, lite rådjur och en halv tamgris. Jag har föreslagit vi ska skaffa köttdjur. Jag vill ha nötkött men vägrar köpa i köttdisken. Jag tycker mig må bättre (mentalt) av att äta kött som kommer från djur som levt i frihet eller iaf haft förmånen att leva ute i en hage. Det är inte under några omständigheter försvarbart äta de där plågade grisarna instängda under vidriga förhållanden. Likväl kyckling. Och nötkreatur. En bonde längre ner åt byn till åker jag förbi varje gång jag ska till staden och där står de nu ganska nyanlända små ungdjuren ( de stora åkte innan jul) och i sin lada (nåväl, väggarna är knappt intakta men taket sitter där) och sticker ut sina huvuden genom gallret och äter,äter och äter ensilage ur sin ränna dagarna i ända. Ser inget annat. Kommer aldrig mer ut mer än till rampen till lastbilen som hämtar dom när de är färdiggödda. Jag mår illa varje gång jag åker förbi. Och hur det än är så är det ju vi som konsumenter som tvingar bönderna till den här sortens djurhållning. Storbönder som måste producera i massor för att kunna överleva. Vilket de ändå knappt gör men storskaligheten måste ändå finnas där för de ska få sina eubidrag som de sen ska leva på.
Vi behöver ju komma tillbaks till den där småskaligheten som fanns förr. Då mådde både människor och djur bättre (oftast).
NÅVÄL!
Idag bakar vi tårta och dinkelbröd. Och eldar. Kallt!
Läste kulturtidningen Aftonbladets ledare häromdagen där Katrine Kielos intervjuade den brittiska högerns Philip Blond. Hans ideer kallas enligt Kielos "Progressiv konservatism". Det är ju som hon (Kielos) skriver skrattretande motsägelsefullt.
Jag har lyckats undgå honom här i min barnledighet men han verkar ju vara den nya högerpolitiske gullegrisen i England. Jag kan som sagt inte uttala mig om honom mer än att jag dömer honom direkt för ovanstående orealistiska ism, men i artikeln har han ändå två poänger, han menar vanligt folk har det sämre nu än nånsin, att vi har citat; "erbjudits kreditkort istället för löneökningar" och att "feminism är det bästa som hänt patriarkatet men att män inte längre tar sitt ansvar. Dvs kvinnorna tar fortfarande hand om hemmet men måste dessutom lönearbeta på en underbetald del av arbetsmarknaden. Männen har däremot kommit undan, de kan få sex och kärlek utan att längre behöva erbjuda trygghet"
Klockrent! Ni kan läsa allt Här.
Jag hoppas framtiden är ljus trots allt. Våra barn kommer ha vett nog att vårda och likvärdställa världen.
Å andra sidan sitter födelsedagsbarnet med pappas kalsonger på huvudet just nu (rena förvisso) så visst finns det uns av tvivel.
Tills dess vänner!
